<Ärta>>

Det var en gång en prins som ville gifta sig med en prinsessa, men hon var tvungen att vara en riktig prinsessa. Han reste över hela världen för att hitta en, men ingenstans kunde han få vad han ville ha. Det fanns tillräckligt med prinsessor, men det var svårt att ta reda på om de var riktiga. Det var alltid något med dem som inte var som det borde vara. Så han kom hem igen och var ledsen, för han skulle väldigt gärna ha haft en riktig prinsessa.

En kväll kom en fruktansvärd storm; det åskade och blixtrade, och regnet öste ner i strömmar. Plötsligt hördes en knackning på stadsporten, och den gamle kungen gick för att öppna den.

Det var en prinsessa som stod där ute framför grinden. Men, herregud! Vilken syn regnet och vinden hade fått henne att se ut. Vattnet rann ner från hennes hår och kläder; det rann ner i tåspetsarna på hennes skor och ut igen vid klackarna. Och ändå sa hon att hon var en riktig prinsessa.

”Nå, det ska vi snart få reda på”, tänkte den gamla drottningen. Men hon sa ingenting, gick in i sovrummet, tog bort alla sängkläder från sängbotten och lade en ärta på botten. Sedan tog hon tjugo madrasser och lade dem ovanpå ärtan, och sedan tjugo dunbäddar ovanpå madrasserna.

På detta fick prinsessan ligga hela natten. På morgonen frågades hon hur hon hade sovit.

”Åh, väldigt hemskt!” sa hon. ”Jag har knappt slutit ögonen hela natten. Gud vet vad som låg i sängen, men jag låg på något hårt, så att jag är svart och blå över hela kroppen. Det är hemskt!”

Nu visste de att hon var en riktig prinsessa eftersom hon hade känt ärtan rakt igenom de tjugo madrasserna och de tjugo dunsängarna.

Ingen annan än en riktig prinsessa skulle kunna vara så känslig.

Så tog prinsen henne till sin hustru, för nu visste han att han hade en riktig prinsessa, och ärtan ställdes på museet, där den fortfarande kan ses, om ingen har stulit den.

Där, det är en sann historia.